För drygt tre veckor sedan körde jag 13 av de 18 milen av det lokala cykelloppet Tre Berg . Vad hände sedan? Jo en eker i hjulet small av i en nerförsbacke, vilket snabbt gjorde hjulet så skevt att jag tvingades avbryta loppet. Sådant händer och det var bara att gilla läget, samtidigt som det kändes tråkigt att behöva avsluta cykelsäsongen på det sättet. Särskilt som formen verkade bra och jag kände mig stark fram till detta hände. Därför bestämde jag mig för att anmäla mig till Västgötaloppet som är ett mountainbikelopp i Ulricehamn. Loppet som gick av stapeln i lördags, är 78 km långt och här kommer därifrån en liten ”race report”.
När det gäller mountainbike så hade jag tidigare i år bara kört Cykelvasan som är relativt lättcyklad om man ser till banprofil och tekniska utmaningar. Men eftersom Västgötaloppet är den sista deltävlingen i den svenska långloppscupen för MTB crosscountry ställer det också mer utmanande krav. Banan är teknisk och den har en höjdprofil som är tuff med bla en klättring på 200 höjdmeter direkt efter start. Just detta var något som jag stor respekt för då man riskerar att få betala för en sådan plötslig kraftanstängning under loppets senare del. Jag och min träningskompis Janne Vilhelmsson diskuterade detta dagarna före loppet och bestämde oss för att vi skulle vara på startplatsen tidigt för att få en bra position i ledet. Med detta hoppades vi kunna lägga minimalt med energi på trängsel och omkörningar då det ändå gäller att positionera sig hyfsat innan loppet övergår till skogskörning. Dessutom bestämde vi att vi skulle ha med bra med överdragskläder och löparskor för att kunna vara så uppvärmda som möjligt innan starten skulle gå.

Vi anlände så till tävlingscentrat vid Lassalyckans friluftsområde tidigt på morgonen i lördags. Detta gav lite goa vibbar eftersom jag i min ungdom åtskilliga gånger tävlat här på längdskidor. Efter att vi rullat ner till starten vid Ulricaparken förberedde vi oss så gott vi kunde. Vädret var toppen och allt kändes bra när starten gick och vi började trampa uppför bakom masterbilen. Jag och Janne körde i motionsklassen och vi startade en minut efter tävlingsklasserna. Vi håller en bra position uppför men det går ganska sakta och masterbilen kör inte åt sidan. Istället börjar den snart komma i kapp några sackande tävlingscyklister, vilket gör att den saktar in ytterligare. Så istället för pulsrusning så åker vi i prattempo och väl uppe så känns det nästan som om pulsen är lägre än vid starten. Det var nästan lite komiskt, men å andra sidan hade backen ju inte tagit speciellt mycket på krafterna. Både jag och Janne hamnade tidigt i en större klunga som jag tyckte höll ett lagom tempo. Banan bestod av två loopar med varvning vid TC ungefär halvvägs. Båda delarna hade flera tekniska zoner med inte speciellt mycket transportkörning emellan. En trevlig bana som var bra uppmärkt och det fanns gott om funktionärer utmed hela banan. Underlaget var i det närmaste perfekt, solen sken och det rullade på mycket bra för min del. Efter ett par mil minskades klungan och jag såg att Janne hade släppt. Fram till varvningen efter första loopen kändes det bra. Det var lätt att få tag i vätska vid kontrollerna och det var ganska mycket folk ute och hejade på vilket var inspirerande och kul. Vid varvningen efter första loopen hamnade jag lite på mellanhand och fick köra lite själv ett tag genom flera tekniska partier, men efterhand bildades det en ny gruppering med ett tiotal åkare och här var vi flera som skulle hålla ihop hela vägen in i mål.  Det var en del luriga svängar på vägar med lösgrus där hastigheten var hög och vid ett tillfälle fick jag lite kast, men lyckade räta upp cykeln igen. Dock var det lite senare två cyklister som gick i kull framför mig och det såg lite otäckt ut, men jag kollade läget och ingen av dem var skadad utan de kunde båda hoppa upp på sadeln igen och fortsätta. Efter detta försökte jag koncentrera mig ännu mer och köra på säkerhet. Jag ville verkligen undvika incidenter och kunna fullfölja det här loppet. Jag kände mig förvånansvärt pigg, men var ändå noga med att fylla på energi för att undvika svackor på slutet. De sista milen passerade vi flera Skövde åkare och det var ett tecken på att det nu gick fort. Det var förresten kul att se så många i samma klubbdräkt som jag själv. Jag hade stått bredvid en cyklist från Kvänum vid starten och det var han som skruvade upp tempot. Flera i klungan kroknade och några släppte. Jag höll rygg på honom men med fem kilometer kvar ville han ha hjälp med farthållning och eftersom jag då hade kopplat på pannbenet och kände mig stark tog jag mitt ansvar. Det var sedan främst vi två som gjorde grovjobbet på slutet och jag började fundera på vem som skulle ta den individuella kampen oss två emellan. Jag låg först när det var 500 meter kvar till mål och ställde mig upp i en kort uppförsbacke för att försöka mig på ett litet ryck. Då knyter sig ena benet och krampar totalt. Jag står i princip still ett tag och hela klungan kör förbi och jag ser nog rätt kul ut i min krampaktiga cykelstil när jag skär mållinjen tio sekunder efter dem som jag haft sällskap med under en stor del av loppet.
Min tid blev 3.27, vilket inte säger mig så mycket då det var mitt första lopp, men det känns riktigt bra och därför är jag enormt nöjd. Jag tyckte detta var ett mycket trevligt och kul lopp som gav mersmak för mountainbike. Jag fullföljde också utan incidenter och kände mig stark hela vägen. Det klart att det var jobbigt och att jag blev rejält trött, men jag hade inga egentliga djupsvackor förutom krampkänningarna på slutet. Kan jag ändå tacka masterbilen för detta? Kanske bidrog det, men den största anledningen är garanterat att jag tränat riktigt bra under en tid nu. Mitt knä verkar hålla och det känns oerhört bra att nu kunna träna på utan att känna sig begränsad av skador. Bara hålla alla tummar för att det fortsätter så. När man nu också får resultat som kvitto på att man fortfarande utvecklas, så är det inget annat än fantastiskt inspirerande och kul. Detta tar jag nu med mig till nästa säsong.