Just idag är jag glad!
Idag är det nämligen en dag som jag aldrig trodde skulle komma.
Vad har hänt? Jo, jag har sprungit milen!
Smaka på den, för det är nästan två år sen sist.
Jag nyper mig i armen …

Det var under hösten 2014 som mitt vänstra knä började smärta allt mer. Mina löprundor blev allt kortare och vid juletid var det tvärstopp. Det gick inte springa längre.
Efter undersökningar och magnetröntgen konstaterades en yttre meniskskada. I april året där på genomgick jag operation och den efterföljande rehabiliteringen såg till en början ut att gå bra.
Men efter några veckor hände det som kan hända efter denna typen av ingrepp, nämligen att det kom bakslag i läkprocessen. Istället började det åter smärta fast på ett annat sätt än innan. Knäet blev inflammerat och svullnade upp och under förra sommaren kunde jag knappt promenera. Jag fick då rådet att börja med lågintensiv cykling och köpte mig därför en landsvägscykel.
Jag cyklade och cyklade och det funkade hyfsat, men mitt knä var fortfarande inflammerat och smärtade så fort jag klev av cykeln. Jag fick den ena kortisonsprutan efter den andra, men inget hände. Ny magnetröntgen, och en liten skada på inre menisk kunde skönjas. Läkaren tyckte dock att skadan var för liten för att gå in ytterligare en gång i samma knä, med de risker som det skulle innebära. Jag hade långa diskussioner med min läkare på Frölundaortopeden och försökte förklara hur viktigt detta var för mig och att jag åtminstone vill kunna promenera när jag blir äldre. Allt annat får bli bonus.
Till slut skakade läkaren på huvudet och sa skrattande:
– Jag gillar sådana typer som dig, så vi gör väl ett försök då.
I januari i år genomgick jag så nästa operation och väl inne i knäet så upptäcktes en ledbroskskada.
Eftersom brosk inte nybildas testade läkaren en ny metod som innebär att man med hjälp av stamceller försöker skapa en broskliknande hinna på det skadade stället.
Behandlingen har lång läketid och utsikterna för att så småningom kunna springa är inte så goda.
Jag hoppade sedan på kryckor ända fram till mars. Jag var dock beslutsam i min väg tillbaka, så jag lät inte detta hindra mig utan istället såg jag bara möjligheter. Jag tränade dagligen styrketräning, stakmaskin sittandes på en stol, roddmaskin med ett ben osv.
Fantasin hade inga gränser för mig när det gäller hur mycket man kunde träna utan att belasta mitt vänstra ben. Direkt när jag kastat kryckorna satte jag mig på cykeln och började köra. Mil efter mil och successivt kunde jag öka trycket.
Jag jobbade dagligen målmedvetet med min rehab. Utvecklingen gick riktigt bra och i juni körde jag till och med min livs första Vätternrunda på 8:16 tim Det hade jag aldrig trott några månader tidigare.
Att jag hittade rätt i cyklingen gjorde att jag kunde känna mig bekväm i att jag inte längre kunde springa eller utföra hopp. Mentalt hade jag ställt mig in på ett liv utan löpning…. eller kanske ändå inte.
När jag såg hur min utvecklingskurva fortsatte uppåt frågade jag i somras min sjukgymnast om han trodde att jag någonsin skulle kunna springa igen.
– Det enda sättet att få veta är att testa, men du måste gå oerhört försiktigt fram.
I juli knöt jag på mig löparskorna och tog några första stapplande löpsteg på en fotbollsplan. Jag kom inte många meter innan smärtan stoppade mig. Men jag fortsatte. Sprang några meter, gick, sprang igen osv. Ett pass varannan dag.
Tiden gick och löpsträckorna blev längre och längre och till slut sprang jag helt utan att stanna. Jag ökade målmedvetet sträckorna i små steg. För varje vecka som gick blev jag allt mer optimistisk. Jag kan springa igen!
Och så denna vackra höstdag den 30 oktober 2016 har jag sprungit milen. Från 0 till 10 km på fyra månader.
Mina vänner, jag är tillbaka i löparspåren!!!