I dag den 4/8 är det nypremiär för det klassiska Sverigeloppet.
Det är Avonova Active som nu återupptar denna cykeltävling mellan Haparanda och Ystad som genomfördes tio gånger under åren 1951-1964. Banchef och tävlingsledare är ingen mindre än cykellegenden Bernt Johansson som tog OS-guld vid linjeloppet i Montreal 1976. Loppet kommer att genomföras i lag under 7 dagar och en sträcka av 180 mil kommer att tillryggaläggas genom Sveriges avlånga land.

Minnena från Sverigeloppet lever kvar bland många svenskar då det fick stor uppmärksamhet vid premiäråret 1951. Men det var inte tävlingen i sig som strålkastarna riktades mot, utan istället var den då 66-årige krutgubben Gustaf Håkansson som stal showen mitt framför ögonen på arrangörerna. Skåningen med det långa skägget (som han för övrigt hade odlat sedan 1933 då han blev osams med sin barberare) kom då nämligen att bli ”Stålfarfar” med hela svenska folket.
Tävlingen som var tänkt som en rejäl prövning för vältränade svenska män, skulle cyklas på standardcyklar från Husqvarna som var arrangörer tillsammans med Stockholmstidningen. 176 mil på 7 dagar ansågs vara en sådan tuff utmaning så därför beslutades om en övre åldersgräns på 40 år för att få deltaga.
Men när Stålfarfar hörde talas om detta bestämde han sig för att ändå försöka få en plats i loppet trots att han var hela 26 år äldre än den maximala åldersgränsen. Stålfarfar var nämligen säker på att han skulle klara av loppet då han hade tillbringat större delen av sitt liv på sin cykel och han hade redan 1927 cyklat till Norrland första gången för att plocka lingon. Så när det var dags så satte han sig på sin cykel för att trampa från Gantofta i Skåne, där han nu var bosatt, hela vägen upp till Haparanda för att ”ta sig ett snack” med tävlingsledningen. Han fick dock beskedet att han var alldeles för gammal och klen och hans deltagande skulle riskera att dra löje över tävlingen, så någon start i loppet kom inte på tal.
Då bestämde sig Stålfarfar för att starta utom tävlan. Han tillverkade en egen nummerlapp med startnummer ”0” och när hela fältet hade startat rullade han iväg som siste man. När de tävlingscyklisterna så stannade för sina dagligen inplanerade vilostopp, fortsatte Stålfarfar att cykla. Detta gjorde att han tidigt hamnade i tätposition av alla på färden ner genom Sverige och för varje dag ökade uppståndelsen kring hans bedrift. Allt fler åskådare samlades i täta led utmed vägarna för att heja på honom och den massmediala uppmärksamheten riktades mer mot Stålfarfar än de ordinarie tävlingsdeltagarna. På vissa ställen hade det samlats så mycket folk för att se Sveriges nye hjälte att han fick hjälp av polisbilar för att ”plöja” vägen.

Efter halva loppet, i Söderhamn, stoppades han av polisen och uppmanades att genomföra en läkarundersökning, vilket han motvilligt gick med på. Alla värden visades sig dock vara perfekta och han visade inga tecken på trötthet. Stålfarfar hoppade därefter upp på sin cykel för att i en rasande fart fortsätta färden söderut.

Stålfarfar anlände Ystad till musik av brandkårens paradorkester och inför tusentals åskådare. Han hade då cyklat i drygt 6 dygn och totalt sovit endast 6 timmar. Han bars iväg i gullstol innan det var dags för att få träffa kungen.
När elitcyklisterna spurtade i mål hela 24 timmar efteråt, fanns inte Stålfarfar på plats. Han stod nämligen då på Liseberg och sjöng inför 25 000 personer. Den massmediala uppmärksamheten hade gjort honom så populär att han fick uppträda i folkparker och spela in skivor. Stålfarfar älskade nämligen att sjunga, vilket han gjorde ända fram tills han avled vid en ålder av 102 år.
Gustaf ”Stålfarfar” Håkansson visade hela Sverige att ”ålder bara är en siffra” och som han uttryckte det:
”Allt som behövs för att se världen är en cykel och två starka ben”.

Not. Bilden är publicerad av Dagens Nyheter [Public domain], via Wikimedia Commons