Det har nu gått en dryg vecka sedan jag landade hemma efter min fantastiska drömresa genom Europa som jag genomförde med enbart mina bens krafter. En cykeltur från Gibraltar till Skövde på 375 mil under 20 dagar. Som kuriosa kan nämnas att proffscyklisterna vid årets största etapplopp ”Tour de France”, kommer att cykla 335 mil under 21 dagar. Ett eget Tour de France och lite till med andra ord 😉
Tiden efter hemkomsten har varit lite omtumlande och det har tagit några dagar innan jag så sakteliga kunnat återgå till ett mer ”normalt” vardagsliv.
Mycket av resan finns ju rapporterad på denna sida i form av både rapporter och bilder, men jag vill ändå knyta ihop tankar och känslor genom en liten summering av mina upplevelser under detta långcyklingsprojekt.

Det hade gått 3,5 år sedan jag stod vid Smygehuks udde, Sveriges sydligaste punkt. Jag hade då två veckor tidigare startat från Sveriges nordligaste punkt, Treriksröset. Min cykeltur genom hela vårt avlånga land Sverige hade efter 215 mil nu nått sin slutdestination. 
En stor utmaning, en fantastisk upplevelse och många nya erfarenheter. Jag hade även berikats med ytterligare en lärdom, nämligen att man med rätt inställning klarar mycket mer än man tror.Det tog ett tag att bearbeta och smälta upplevelserna och erfarenheterna som jag fick under detta långcyklingsprojekt. De känslor som sedan fanns kvar handlade varken om mättnad eller lättnad över att projektet var avslutat.
Istället gav detta enormt mycket mersmak. Jag ville mer.

Med tiden växte tankarna fram om ett nytt långcyklingsprojekt och blickarna har nu riktats mot Europa. Jag har funderat länge, men åren går och det gäller ju att förverkliga sina drömmar medan man kan. Därför bestämde jag mig för att låta ett nytt äventyr bli verklighet.
I Januari 2018 fanns förutsättningarna på plats. Jag var frisk, hel och kände mig tillräckligt tränad, samt att det även stod klart att jag skulle kunna tillgängliggöra tre veckor för att genomföra projektet. Detta är kort om tid för en Europacykling så det fanns flera alternativ att fundera över. Till slut landade jag i ett koncept som innebar lättviktscykling. Valet innebar att ta mig en lång sträcka, men med en snabbare cykel än normalt vid långfärdscykling. Genom att ha minimalt med packning och köpa mat och boende utmed vägen (”Credit card touring”), valde jag att preparera min racercykel för ändamålet. 
Resan skulle gå genom Europa med start från Gibraltar vid Spaniens sydspets hem till Skövde. Jag bokade därför en enkelbiljett för mig och min cykel med flyg för att det inte skulle finnas någon återvändo.

Nu följde en tid av förberedelser. Planera rutten, packningen och inte minst träning för att klara utmaningen som detta innebar.
Jag grovplanerade och jag bestämde mig för att ta den trafikmässigt säkraste vägen genom Spanien, vilket innebär att korsa landet rakt norrut och därefter komma in i Frankrike vid Atlantkusten. Att ta Europa mer västerut än jag tänkte från början gav mig också chansen att få korsa Belgien och Holland, två länder med stark cykelkultur och som jag tidigare aldrig hade besökt. Mest cykling på kortast tid bedömde jag mig sedan få om jag ”bågade” in i nordvästra Tyskland för att sedan ta färjan till Själland och via Helsingör – Helsingborg och därefter landa i Sverige.
Vi fick så småningom en kall vinter i Sverige och träningen inför projektet inriktades mycket till cykling på inomhus, med inriktning på lite längre men lugnare pass.
När det gäller packningen så fick jag till det riktigt bra tycker jag och kunde före avfärd konstatera att totalvikten för den packade cykeln med två fyllda vattenflaskor hamnade på ca 17 kg.

Fredagen den 20 April var då dags. Min fru Liselott skjutsade ner mig till Landvetter Airport för att med min cykel ombord, via London, flyga ner till Gibraltar.
På morgonen dagen efter startade jag min cykeltur norrut från fyren vid Gibraltar udde. Jag kommer aldrig glömma den stunden när jag stod där och blickade ut över Afrika, vände min cykel 180 grader och började cykla norrut. Jag rundade den stora klippan och sedan rullade jag över gränsen in i Spanien. Det blåste en ostlig vind som visade skulle hålla i sig större delen av resan upp genom Europa. 

Cyklingen genom de inre delarna av Spanien bjöd på både skiftande natur och väder. Den första dagsetappen upp mot den vackra bergsbyn Ronda, bjöd på de största stigningarna på hela resan, ca 2500 höjdmeter. Andalusien var bergigt, vackert med mängder av olivodlingar och jag hade varmt högsommarväder de första dagarna. Redan på den tredje dagen började det bli mer slättmark, men vinden började samtidigt öka på så cyklingen tog på krafterna och jag fick hålla nere distanserna till under 20 mil per dag. 
Vad man kanske inte tänker på är att Gibraltar och Spanien ligger så mycket längre västerut än Sverige, vilket gjorde att det blev ljust senare på morgonen. Så i början gav jag mig vid ett par tillfällen ut i mörker och körde med belysning på de första milen. Jag blev också medveten om att det var få av spanjorerna i denna delen av landet som pratade engelska. De är ju sociala människor, men då jag inte kan någon spanska blev det stundtals lite knepigt med konversationerna. Jag hittade dock en bra översättningsapp som underlättade, men jag fick inte så mycket kontakt med människorna utmed vägen som jag hade trott innan.

Dagarna började rulla på och jag började allt mer hitta mina rutiner. Att långfärdscykla handlar mycket om att dra lärdomar och bygga upp en bra erfarenhetsbank för att göra resan så bra som möjligt. Det brukar ta tre dagar innan huvud och kropp har ställt sig in på vad som ska göras varje dag. Så var det när jag cyklade genom Sverige och så blev det även denna gång. 
På den fjärde dagen lossnade det på allvar trots att jag under denna dagen hade lite mer navigeringsarbete att jobba med då jag passerade den spanska huvudstaden Madrid. 
Efter Madrid blev det bergigare igen och jag kom in i ett område av mer av öde landskap. Det gällde nu att planera dagen så att jag passerade tillräckligt stora orter för få tag på mat, vatten samt boende. Jag hade börjat landa ner i dagsetapper som avslutades ungefär vid 19-tiden och vid 17-tiden försökte jag nu ha klart med övernattning för att vara på den säkra sidan.

Det tog mig sex dagar att korsa Spanien och jag hade en magisk morgon den sjunde dagen på min resa när jag tog mig över bergskedjan Pyrenéerna. Detta blev en av mina bästa dagar då jag njöt till cykling i perfekt sommarväder på slingrande serpentinvägar som omgavs av härliga bokskogar. Ovetande om att den bergsby där jag tog mitt lunchstopp också hade en gata mitt i byn som utgjorde gränsen till Frankrike, rullade jag så ner mot området kring Biaritz vid den franska Atlantkusten. Jag hade planerat att följa västkusten en bit upp, men tyvärr började vädret nu bli sämre och jag tog beslutet att vika av inåt landet mot Bordeaux i hopp om stabilare väderförhållanden. 

Jag tog mig igenom Gascogne-provinsen och både natur och väder förändrades radikalt. Vädret blev kyligare och det regnade till och från. Området var också väldigt speciellt och bestod mycket av sankmarker. Ett speciellt minne jag tar med mig är boendet hos en dam långt ute på landet där jag fick en hel våning för mig själv och damen i huset stod på kvällen och lagade en hel middag i köket enbart för mig, vilken naturligtvis serverades med lokalt vin. Jag hade tänkt och åka tidigt dagen efter, men när hon frågade om jag inte ville göra henne sällskap till frukost dagen efter kunde jag inte med att tacka nej. Sådant berikar en sådan här resa. Naturen ändrade sig återigen ganska snabbt när jag kom in i området runt Bordeaux och de stora vinplantagen började ta överhand.

Det var lite speciellt att cykla på småvägar genom de södra delarna av Frankrike. Byarna jag passerade igenom kändes lite slitna och folktomma och det gråmulna vädret gjorde att det ibland gav en spöklik känsla. Regnet tilltog och jag vaknade en morgon av att det smattrade rejält på fönsterrutan. En normal dag i Sverige hade jag inte gått utanför dörren, men nu var det bara på med regnkläder och leverera cykelmil som gällde. Jag kan konstatera att det spelar ingen roll hur bra regnkläder man har, för förr eller senare tränger det in på kroppen i alla fall. Med en positiv inställning insåg jag dock att det blir bara vått till en viss gräns, sedan går det inte att bli blötare. Men väder växlar och det blev snart mer högtrycksbetonat, men ganska kyligt. 

En oförglömlig morgoncykling hade jag när jag lämnade staden Tours i centrala Frankrike. Termometern stod på strax över nollan när jag gav mig iväg i gryningen och jag fick uppleva en fantastisk soluppgång när jag susade fram längs floden Loire. Efter en sen frukost i staden Blois skulle jag sedan norrut, men hamnade på en väg där cykling inte var tillåtet. Jag avvek in i ett villakvarter för att reka alternativ väg ut ur staden då en kvinna som står och arbetar i sin trädgård erbjuder sig att hjälpa till. Katherine som hon heter ber mig vänta en stund medan hon byter om och tar sedan ut sin bil ur garaget för att eskortera mig ut hur staden. Vilka fantastiska människor det finns!

Vidare norrut så övergick naturen mycket till slättmark med framförallt riktigt stora gula rapsfält. 
Cyklingen kändes riktigt bra och jag närmade mig snabbt det gigantiska storstadsområdet Paris. Att passera Paris var nog den knöligaste delen på resan. Trots att jag cyklade på bra avstånd från själva stadskärnan, blev navigeringen i det stora vägnätet och den täta trafiken mer besvärlig än jag hade räknat med.
Resan flöt i stort sett enligt plan, men om det var något som jag kände kunde förbättras så var det nog just navigering och orientering. Jag använde mig av olika tekniska hjälpmedel som exempelvis program som beräknar ”bästa” rutten. Dessa kan ofta optimeras för såväl bil som cykel, men kanske inte alltid för just mig. Ibland ville jag välja större vägar för att kunna transportera mig snabbare, medan jag ibland vill ta mindre vägar för att jag kanske ville undvika tät trafik eller utforska någon vacker bygd. Ibland kunde jag hamna på grusväg eller kanske till och med stig, medan det heller inte var ovanligt att den väg jag hade planerat att cykla hade cykelförbud för att den var för stor och icke lämplig att cykla på. Dessutom kan beläggning eller underlag på vägbana spela stor roll i det verkliga vägvalet. Så även om jag hade en hyfsat förutbestämd rutt jag tänkte följa, så gör man ändå många vägval och tar många ombeslut när det gäller färdväg under en sådan här resa. 

Efter Paris fick jag dock lite tur med vinden och det tuggade på bra upp till San Quentin som blev den sista övernattningen på fransk mark. Dagen efter korsade jag nämligen den Belgiska gränsen och cykelbanorna blev allt fler. Dock visste jag inte att jag enligt Belgisk lag var tvungen att cykla på dessa, även om kvaliteten på dem inte alltid var den bästa. Detta var något jag fick veta då jag blev stoppad av polisen som inte var särskilt intresserad av att ta en diskussion om var det var säkrast för mig att cykla.

Belgien är inte speciellt stort till ytan och redan efter ett dygn var det dags att cykla in Holland. Båda länderna präglas av mycket av kanaler, men som cyklist märker man också att de har en stark cykelkultur då ett stort nätverk av cykelbanor breder ut sig. Cykelbanor som det går att cykla fort på. Särskilt i Holland där dessa håller mycket hög kvalitet och det kändes som jag kommit till cykelns Mecka. En kul händelse var det när jag stod på gränsen mellan Belgien och Holland och en cyklist från Antwerpen kom och överraskade mig. Då jag planerade min resa hade vi fått kontakt på ett långfärdsforum och nu hade han cyklat 13 mil för att få ett möte med mig. Vi hade en riktigt trevlig stund i gröngräset innan jag cyklade vidare in i det fantastisk vackra Holland. En cykelupplevelse utöver det vanliga. Det kryllade av cyklister och här hade också verkligen el-cykeln slagit igenom och dessa framfördes ofta av par i den högre medelåldern och jag hade fullt upp med att hänga med många av dem.

Även mitt besök i Holland varade ungefär ett dygn innan jag korsade gränsen över till Tyskland vid staden Nordhorn. Som långfärdscyklist ser jag mycket runt omkring mig och det faller sig naturligt att jag tittar mycket in i trädgårdar utmed vägen. Något som jag då noterade som gemensamt i dessa länder är intresset för trädgårdsskötsel. Oftast mycket välskötta trädgårdar, med mycket blommor och buskar och i synnerhet Holland präglades av stor ordning och reda.

Tyskland var nog ändå det land som på ett mycket positivt sätt överraskade mig allra mest och min tidigare bild av Tyskland med tunga industrier och autobahns förändrades radikalt när jag valde småvägar på landsbygden. Att vädret blev allt bättre för varje dag påverkade säkert positivt, men jag hade ett par riktigt härliga cykeldagar i denna nordvästra delen av landet. Jag imponerades också av hur trevlig atmosfären kändes och möttes ständigt med hälsningen ”moin”, som tydligen betyder ungefär ”hej” i denna delen av landet. 
Lärd av tidigare erfarenheter passerade jag på gott avstånd från de stora städerna Bremen och Hamburg och sista natten tillbringades utanför Lübeck, vilket innebar att jag nu kunde skåda ut över Östersjön. En nästan overklig känsla då det bara hade förflutit 16 dagar sedan jag stod vid Gibraltar och blickade ut över Afrika. 

Här ifrån tog jag sikte på färjelägret Putgarden som är Tysklands utpost mot Danmark. Här ändrade landet karaktär och påminde lite om cyklingen jag hade genom Österlen i Skåne för några år sedan. Jag började nu få lite av hemmakänslor och de blev inte mindre när jag klev i land på Skandinavisk mark efter liten färjetripp till Rödby på den danska ön Lolland. Jag möttes av ett ännu plattare landskap och det tog inte så många timmar förrän jag befann mig på Själland som jag sedan via Köpenhamn skulle följa längs kusten på Strandvejen upp mot Helsingör. Köpenhamn upplevde jag för övrigt som den lättaste storstaden att passera på resan. Breda fina cykelvägar som det gick att hålla hög fart på. Inte konstigt att den danska huvudstaden har så mycket cykelpendlare som de ju är kända för. 

Efter ytterligare en kortare båtresa kunde jag sedan sätta fötterna på svensk mark i Helsingborg och det var naturligtvis en obeskrivlig och nästan overklig känsla. Jag stod där en stund och bara njöt innan jag fortsatte norrut mot Halmstad. En vän som jag ett par år tidigare träffat vid en cykelresa på Mallorca tog kontakt och vi möttes för att tillsammans få en ljuvlig kvällsåkning över Hallandsåsen och jag landade sent den kvällen i Mellbystrand.

Nu var frågan om jag dagen efter skulle mäkta med att ta hela den återstående distansen på 26 mil upp till Skövde. Jag hade hamnat lite på halvdistans och en övernattning i typ Falköping skulle kännas konstigt. Även om jag under de 19 dagar jag varit ute, suttit många timmar på sadeln varje dag, hade jag aldrig kört mig riktigt trött, utan alltid velat vara säker på att kunna långcykla varje dag. Men nu hade jag inte längre något att spara på. Jag vaknade tidigt på morgonen och i Sverige rådde rena högsommarvädret.
Jag kände på kroppen under de första milen upp till Halmstad. Där tog jag beslutet att satsa på att ta hela sträckan hem. Istället för den planerade rutten upp mot Ulricehamn valde jag den förmodade mer lättcyklade vägen längs Nissan upp mot Mullsjö. 
Detta blev en dag där jag cyklade hårt, men kunde ändå njuta av vetskapen att jag skulle nå hemmet i Skövde under kvällen. Mycket tankar och känslor cirkulerade inom mig och jag cyklade nästan som i ett slags lyckorus. Ett lyckorus som förstärktes några hundra meter innan rondellen vid Mullsjö där jag på håll fick se min fru stå och vinka åt mig. Gåshud!

Jag nästan kastade mig av cykeln och fick en välkomstpuss som jag sent ska glömma. Trots 20 mil bakom mig var det efter detta kärleksfulla möte inga problem att fortsätta cyklingen hemåt. I jämnhöjd med Tidaholm började mottagningarna. Gamla vänner dök upp och hejade på och fotograferade och jag fick också sällskap de sista milen av cyklister som hade mött upp. För första gången på 370 mil fick jag ligga på rulle. Tänk er den känslan!
Jag tackade för detta i utkanten av Skövde och rullade sedan sakta genom staden. Det är svårt att beskriva mina känslor just då, men jag tror att det faktiskt rann några tårar ner för kinden när jag till sist fick se mitt hem. 
Jag rundar kvarteret och svänger in för att ta de sista metrarna som återstår innan mitt största äventyr någonsin är fullbordat. 

Då ser jag att det har samlats folk utanför huset. Min fru, son och flera ur grannskapet har samlat för att ta emot mig med blommor, flaggor och skumpa. Vilken överraskning och vilken härlig avslutning på denna oförglömliga resa. Vi stod där och kramades och skålade en stund innan det var dags att duscha och äta en underbar välkomstmiddag med min fru Liselott.
Jag somnade den kvällen med ett leende på läpparna. Jag har gjort det! Jag har cyklat 375 mil från Gibraltar till Skövde på 20 dagar! Detta kommer ta tid att smälta och det har ännu inte riktigt hunnit sjunka in ordentligt. 
Men en sak är säker, detta kommer alltid vara ett minne för livet!

Det finns så mycket mer jag skulle vilja förmedla från min Europaresa, men det är svårt att få ner allt i skrift. Vill ni ta ytterligare del av mina upplevelser och erfarenheter från detta äventyr så ta gärna kontakt med mig.  Kanske jag kan inspirera och hjälpa fler på vägen mot egna äventyr.
Dagbok och bilder finns samlat i sin helhet på denna webbplats ”Bättre med åren” www.battremedaren.se under menyvalet ”Mina långcyklingar/Europaresan”. Håll till godo! 🙂

Med denna resan i bagaget har jag blivit ännu mer stärkt i min övertygelse om att våra begränsningar till att genomföra drömmar ofta sitter i huvudet och att vi människor är fantastiska varelser som klarar mycket mer än vi tror. Se aldrig ålder som ett hinder, för det finns så mycket mer att uppleva och göra.  Jag lever i en övertygelse om att en aktiv livsstil när vi kommer högre upp i åldern öppnar dörrar till ett inte bara längre, utan också friskare, piggare och roligare liv. Det är just detta jag vill inpirera till genom Bättre med åren och vill ni ta del av det jag förmedlar så följ Bättre med årens facebooksida (https://www.facebook.com/battremedaren) så missar ni inget 🙂
Till sist vill jag tacka alla som gav mig support och stöd under resan. Detta bidrog starkt till att min drömresa kunde bli verklighet.
Länge leve livet!