Ur min dagbok ”Stefans landskapsresa”:
Visby den 13 Juni 2021
”Med min cykeltur i Visby blev Gotland det 25:e och sista landskapet jag cyklat i på min runda. Därmed har jag lagt hela Sverige bakom mina cykelhjul. Detta kommer ta tid att smälta och att bearbeta det jag varit med om. Det kommer också ta tid att förstå att något som började som en liten tanke nu faktiskt är genomfört.
Jag gjorde det!!!”

Ja, det var alltså en försommardag för drygt två månader sedan jag stod vid ringmuren i de centrala delarna Visby efter att just ha gått i mål med mitt tredje stora långcyklingsprojekt. Ett projekt där jag likt Nils Holgersson i Selma Lagerlöfs gamla saga hade besökt Sveriges samtliga 25 landskap fast sittandes på en cykel. Med ett snitt på nästan 20 mil om dagen hade det tagit mig 18 dagar att cykla min planerade rutt på 350 mil. Det har mycket riktigt tagit tid att bearbeta och smälta det jag gjorde, men nu när jag fått lite distans till det kan jag konstatera att projektet blev fantastiskt lyckat och att jag fått ytterligare ett fantastiskt äventyrsminne för livet.
Men hur började alltihop då?

Året är 2014 och jag hade på grund av knäproblem hittat cyklingen som träningsform. Jag har varit fysiskt aktiv större delen av mitt liv, men när cyklingen kom in blev det snart något av en passion. Detta i kombination med att jag alltid har fascinerats av äventyrsmänniskor, ledde fram till att jag bestämde mig för att på egen hand göra ett långcyklingsprojekt från Sveriges nordligaste punkt Treriksröset till Sveriges sydligaste punkt Smygehuk. Under dessa två veckor blev jag helt såld av utmaningen, friheten och upplevelserna. När jag efter 215 mil stod vid Smygehuks udde, så var det inte enbart en glädje av att ha nått målet, utan jag kände också någonstans inom mig att detta skulle jag vilja ha mer av.
Och så blev det.

Det skulle ta fyra år innan jag flög med min cykel ner till Gibraltar vid Spaniens sydspets. Denna gången var det Europa som skulle korsas. Planen var att cykla de 375 milen från Gibraltar till mitt hem i Skövde. För att kunna genomföra detta under de tre veckors semester som jag då kunde tillgängliggöra skulle innebära att jag behövde ligga på längre dagsetapper än under min Sverigeresa. Därför bytte jag till ett lättviktscyklingskoncept som till skillnad från förra äventyret då jag cyklade på en standardcykel med bland annat campingutrustning, innebar mycket lättare packning för att kunna använda en racercykel.
Idén byggde då på att inte cykla med mer packning än jag behövde för stunden, samt lägga en rutt så att boende kunde köpas utmed vägen.
Med ett cykelsnitt på nästan 20 mil per dag, visade sig detta fungera ypperligt och jag kunde genomföra mitt hittills största långcyklingsprojekt. Ett minne för livet och det skulle inte sluta där.
Redan året efter smidde jag nämligen nya planer. Drömmen om Amerika.
En ensamcykling kust-till-kust USA var en tanke som grodde sig allt starkare i mitt huvud. Det kändes också som jag nu genom mina tidigare långcyklingar hade byggt på mig tillräckligt med erfarenhet och kunskap för att kunna genomföra ett sådant projekt.
I slutet av 2019 bestämde jag mig för att genomföra ett sådant projekt med start i April 2020. Jag började planera för en 520 mil lång cykling mellan Los Angeles och New York.
Allt var planerat. Rutten, ledigheten och flygbiljetterna var köpta.
Sedan kom pandemin …
Reseförbudet till USA som följde kom mindre än två månader innan avfärd och det blev ganska snart uppenbart att allt skulle behöva ställas in. Jag bestämde mig för att skjuta på det ett år för att i stället cykla sträckan under 2021.
Ni vet alla hur det blev. Pandemin blev mycket större än vad alla initialt kunde tänka sig och när jag ett år senare insåg att det inte cyklingen då heller skulle kunna bli av, bestämde jag mig för att lägga allting på is och försöka hitta ett mer ”Coronasäkert” långcyklingsprojekt dvs inom Sveriges gränser.
Vad skulle man kunna göra då? Den klassiska Treriksröset – Smygehuk var ju redan gjord.
Jag funderade och så kom idén om att göra en ”Nils Holgersson-cykling”. Det vill säga att se och uppleva Sverige genom att cykla genom alla landets 25 landskap.
Jag började skissa på en rutt som skulle starta vid mitt hem i Skövde och avslutas på Gotland. Jag och min fru hade nämligen aldrig besökt ön och genom att avsluta projektet där så skulle hon kunna möta upp och vi kunde tillbringa en semestervecka i Visby.
Utifrån mina erfarenheter från Europaresan visste jag att ca 20 cykelmil per dag passade mig bra för att ge mig en lagom mix av utmaning och upplevelser. Jag kom fram till att samtliga landskap skulle kunna passeras med en rutt på ca 350 mil, vilket innebar att jag skulle behöva ca 18 dagar för genomförande. För att undvika högsäsong och därför underlätta möjligheterna att hitta boenden på vägen utan att behöva förboka, kom jag fram till 27 Maj som startdatum.

Nu följde en tid av förberedelser. Mycket handlar om träning, ruttplanering och utrustning/packning.
För att klara den fysiska och mentala utmaningen det innebär att cykla ca 20 mil/dag 18 dagar i sträck och samtidigt få en positiv upplevelse, krävs det att man är vältränad. Jag tränade under vintern mest längdskidåkning och inomhuscykling med inriktning på lite längre och mer lågintensiva pass. Jag genomförde också en hel del träningspass tidigt på morgonen för att förbereda mig på tidiga starter i gryningen under min resa. Jag föredrar nämligen att starta tidigt och kunna avverka några mil innan frukostdags. Fördelarna är flera. Jag tycker jag gryningstimmarna kan vara nästan magiskt fina i Sverige under den ljusa årstiden, det är svalt i luften och det är lite trafik.
Att planera rutten ordentligt har jag från tidigare erfarenheter lärt mig är mycket viktigt. Det handlar om att få de bästa cykelupplevelserna på lämpliga vägar. Att undvika stora och trafikerade vägar, vägarbeten eller vägar med olämplig beläggning. Det handlar också om att hitta vägar som innebär att inte cykla för många ”onödiga” mil och att se till att tillräckligt stora orter passeras med viss frekvens för att kunna införskaffa förnödenheter eller hitta logi för natten. Fungerar navigationen dåligt kommer också onödig tid och energi läggas på att läsa in sig utmed vägen. Därför föredrar jag att planera rutten så mycket det går i förväg. Jag gör det genom att använda bra appar för ruttplanering där jag kan skapa ruttfiler att ladda ner i min cykel-gps som jag sedan kan navigera efter.

När det gäller utrustning och packning, så har betyder erfarenhet från tidigare långcyklingar mycket. Utgångspunkten är att cykla med minimal packning och att inte släpa på mer vikt än nödvändigt. Jag äger sedan tidigare en komfortabel racercykel vilken jag preparerade innan start med en service och bike-fit. Jag försedde den också med tempo-pinnar för att få en ytterligare sitt-ställning att kunna variera med. Av säkerhetsskäl försåg jag också cykeln med en radar för att få bättre kontroll på bakomvarande trafik samt ett par mer ”punkteringssäkra” däck.
Intresset kring mina långcyklingar har ökat för varje gång och mycket har berott på att jag valt att vara medial. Dels ställa upp på intervjuer i lokal media, men också då jag varit aktiv med att berätta om mina resor via Facebook i form av både dagbok och bilder. Att dela med mig av resorna och se att det uppskattas är något som inspirerar mig extra mycket. Även denna gång blev det intervjuer i lokal radio och tidningar och jag skapade också upp Facebooksidan ”Stefans landskapsresa” som redan innan avfärd hade fått över 1000 följare.

Det var en tidig morgon den 27 Maj som jag cyklade hemifrån. Det hade regnat stora mängder under veckan och på min väg genom Tiveden fortsatte regnet att ösa ner. Jag var både kall och genomvåt när jag cyklade in i Närke och i Askersund blev det därför inköp av nya torra strumpor samt ett långt stopp för att torka till. På min väg in i Östergötland och upp mot Södermanland insåg jag att det i denna delen av landet hade kommit ännu mer vattenmängder. Det var översvämmade vägar och på flera ställen hade vägarna tagit stryk. Dock var det ett väderomslag på gång och det skulle visa sig att jag skulle få uppleva resten av min resa under optimala cyklingsförhållanden. Det högtryck som var på ingående skulle nämligen hålla i sig större delen av denna sommaren 2021.

Det blev övernattning i Sörmländska Vingåker den första natten och när jag dagen efter via Katrineholm nådde Västerås i Västmanland vid lunchtid hade det fina vädret infunnit sig över denna delen av landet. Där dök också den första Facebook-följaren upp och bjöd mig på fika innan jag rullade vidare in i det 6:e landskapet Uppland. En ny följare dök upp på eftermiddagen och när han vid Heby ville bjuda mig på glass, så kände jag av någon anledning på däcken. Pyspunka! Vägen som jag planerat mellan Heby och Tierp går genom Upplands landsbygd och är ganska ensligt. Jag pumpade i alla fall upp däcket lite på chans och cyklade vidare på egen hand. Jag befann mig ganska långt från något tänkbart boende när jag insåg att jag bara hade en reservslang med mig, vilket jag naturligtvis i efterhand kan se som minst en för lite. Hjälpen kom vid Huddunge där jag hittade Anders och Ingrid. Jag checkade in i deras friggebod och med Anders hjälp kunde jag hitta det lilla gruskorn som satt sig i däcket och orsakat punkan.
Dagen efter fortsatte jag min färd norrut tidigt i gryningen. Cyklingen i soluppgången på den Uppländska landsbygden kändes magisk. Jag nådde Gästrikland, som ju också är gränsen till Norrland vid lunchtid och i Gävle passade jag också på att köpa på mig ett par reservslangar extra. Även här träffade jag på en följare som cyklade med mig en bit ut ur staden och under eftermiddagen kom jag till Söderhamn i Hälsingland där jag tillbringade natten.

Jag fortsatte min vana trogen att starta tidigt i gryningen även på den 4:e dagen. Vädret blev bara bättre och det blev också ljusare på morgonen ju längre norrut jag cyklade. Det innebar att jag nästan alltid fick skippa frukosten på boendet för att i stället ta detta lite senare efter jag avverkat några mil på cykelsadeln. Oftast blev en kopp kaffe och macka på någon bensinmack första målet för dagen. Ett upplägg som passade mig bra.
Så var planen även denna morgon när jag tog sikte på en frulle i Hudiksvall. Men strax innan infarten till ”glada hudik” ser jag någon som står och vinkar in mig på en rastplats. Det visar sig vara en kompis från Skövde som just flyttat upp till Hälsingland och haft koll på min position. Jag bjöds på kaffe och macka och det blev en mycket uppskattad överraskning.

Att cykla norrlandskusten upp är inte helt enkelt då E4:an ligger och ”stör” större delen upp. Den är inte lämplig att cykla på och därför får man ofta ta omvägar för att undvika den. Så var fallet efter Hudiksvall då jag cyklade in i landet via Hassela för att kunna ta mig till Sundsvall. Högtrycket förstärktes över Sverige och jag hade en riktig varm dag på sadeln.
När man planerar en rutt finns kan man via bra verktyg ta reda på huruvida en väg är belagd med asfalt. Detta är viktigt att veta när man cyklar på en racercykel. Dock är det lätt att missa att i förväg ta reda på skicket på beläggningen. Efter Timrå hamnade jag på en väg som var i så dåligt skick att den var på gränsen till farlig. Där fick jag mig en tankeställare om hur viktigt det är att inte fuska i ruttplaneringen.

Efter övernattning i Härnösand fortsatte färden över Sandöbron och över ett kuperat landskap upp mot Örnsköldsvik. Där fick jag cykelsällskap en bit av en följare och han tipsade om en genväg som visserligen skulle innebära 1,5 mil grusväg, men jag skulle annars behöva cykla en rejäl omväg för att undvika E4 fortsatt norröver. Det gick bra och efter en dagsetapp på 23 mil blev det övernattning i Nordmaling.
Jag nådde Umeå och Västerbotten på förmiddagen under min sjätte cykeldag. Där välkomnades jag av en gammal vän från Skövde som numera är bosatt i ”Björkarnas stad”. Det blev ett lite längre stopp i hans bostad med brunch och klädtvätt, innan jag cyklade vidare de 14 milen upp till Skellefteå.

 

Jag hade hittills genom cykling på mindre vägar lyckats undvika E4:an, men på min sjunde dag insåg jag en liten miss i min ruttplanering som gjorde att jag ändå blev tvungen att cykla några kilometer på motorvägen. Jag cyklade in i Norrbotten vid lunchtid och bestämde mig för att inte besöka Piteå. Jag passerade istället strax utanför staden och ändrade nu kurs västerut mot Lappland. Mina omgivningar ändrades nu radikalt och bestod nu av träsk, kärr och skog och glest mellan de små byarna. Det blev övernattning i Arvidsjaur som skulle bli den nordligaste orten jag besökte på resan. Nu skulle jag plocka Sveriges västra landskap på min väg söderut på Inlandsvägen.

Via Sorsele och Storuman blev det på den åttonde dagen övernattning i Vilhelmina.
Dagen efter skulle jag få vara med om ett närmast otroligt möte. Efter att ha skaderapporterat om en påkörd älg som jag hittade i diket på morgonen passerade jag Lapplands södra port, Dorotea där det blev frukost. När jag sedan cyklade väg för min fortsatta färd söderut möter jag en annan långfärdscyklist och jag stannar till för att ta några ord. Han är från Tyskland och under samtalet går det upp något för oss som båda får oss att häpna.
Det var nämligen så att 2014 när jag senast cyklade här uppe på min väg ner från Treriksröset, mötte jag Stefan från Tyskland, som hade cyklat från München och var på väg till Nordkap. Det visar sig nu vara just denne Stefan som sju år senare gör om samma resa här möts vi alltså igen på nästan samma ställe! Han kom till och med ihåg vad jag hette och att jag kom från Skövde.

Ibland är världen liten…

Jag lämnade det stora landskapet Lappland och cyklade in i det 14:e landskapet Jämtland. Via ett lunchstopp i Strömsund anlände jag under kvällen Östersund. En stad som väcker gamla minnen då jag 1983 gjorde min militärtjänstgöring denna vackra stad vid Storsjön.
Morgonen efter hade jag en nästan magisk cykling i gryningen då jag tog bron över till Frösön och sedan följde ett Storsjön som låg spegelblank söderöver. Vid Åsarna valde jag sedan att vika av från E45:an och cykla upp mot de alpina skidorterna Klövsjö och Vemdalsskalet. Det blev många höjdmeter men det var det värt för att få uppleva denna fjällvärld. Jag såg några renar som spatserade fritt på vägen upp, samtidigt som jag cyklade in i Härjedalen. Efter en pizza med renskav och hjortronsylt i Vemdalen, rullade jag sedan vidare för att landa i Sveg där jag tog in på ett pensionat. Jag möttes där av en stressad värd som sa att mitt rum inte var klart och att jag skulle vänta utanför. Lite konstigt tyckte jag, men det visade sig att han höll på en preparera en liten överraskning åt mig. När jag kom upp på rummet fanns där nämligen en ostbricka och en kall öl. Det var min fru Liselott som hade luskat ut var jag tänkte bo för natten och hade ringt och förberett detta med anledning av att vi dagen efter hade bröllopsdag.
Från Sveg kan man välja att fortsätta cykla på Inlandsvägen via Orsa eller vägen som går via Älvdalen. Man kan väl säga att man har att välja på skog eller skog.
Jag tog sikte på Älvdalen dit det var 11 mil av just det ja, skog. Även en och annan höjdmeter också skulle man väl kunna säga. För vissa kan det låta tråkigt, men med min läggning kan jag känna en viss tjusning i detta.

Det var 6:e Juni och Sveriges nationaldag. Väl framme i Älvdalen för ett lunchstopp betraktade jag en mopedkaravan med svenska flaggor passera genom byn.
Det kändes på något sätt rätt att på denna dag cykla in i det 16:e och kanske det mest svenskaste av alla landskap, Dalarna. Ännu mer rätt blev det att i Mora besöka det klassiska Vasaloppsmålet, där jag passerat åtskilliga gånger i mitt liv på såväl skidor som cykel.

Färden gick vidare söder ut via Vansbro med siktet inställt Klarälvsbanan som startar i Uddeholm strax norr om Värmländska Hagfors. Detta är en gammal banvall som är asfalterad och där man kan cykla hela 90 km bilfritt ner till Karlstad. Jag följde banan ner till Deje där jag svängde av mot Kil och vidare ner till Grums där det blev övernattning på ett Rasta-motell.
Dalsland blev det 18:e landskapet att besöka. Ett litet men ack så vackert landskap, som är rena godiset för en cykelfantast. Slingrande kurviga vägar genom en småkuperad landsbygd. Höjdpunkten var de 10 kilometrarna innan Håverud. Nästan som lite rollercoaster över det hela. Jag tog mig igenom Dalsland och dagen avslutades med att jag cyklade in i Bohuslän för övernattning i Uddevalla.

Dagen efter lämnade jag ett grått och regntungt Uddevalla och följde nu Västkusten ner mot Göteborg. Det skulle dock visa sig bli en kanondag, med soligt väder och mycket sällskap. När jag via Stenungsund och Kungälv cyklade jag in i Göteborg var den stora utmaningen hur jag skulle kunna korsa stadens centrala delar. Det skulle bli allt för lång omväg att cykla runt storstadsområden, så trots att jag visste att det skulle kunna bli bökigt valde jag att försöka navigera rakt igenom. Dock behövde jag inte ställas på prov eftersom jag skulle få fin eskort genom staden. Ett gäng från Lygnens Venner väntade nämligen på mig i utkanten och lotsade mig genom de centrala delarna och på väg ut ur staden dök två nya följare upp och tog över ”lotsen”.

Randonneur-cyklisten Peter Lundgren följde mig till Kungsbacka där det blev en lunch tillsammans. Jag trodde sedan att det skulle bli ensamcykling ner till Veddige, där jag hade planerat övernattning hos bekanta. Men följaren Håkan Wennerström stod och väntade på mig strax söder om Kungsbacka och följde mig sedan hela vägen fram till det halländska samhället. Selma Lagerlöf lär ha missat detta landskap, men det gjorde alltså inte jag.

En händelserik dag och det skulle även nästa dag visa sig bli.Här är inlägget ur min dagbok som jag skrev på kvällen den 15:e cykeldagen på resan:

”En händelserik dag i Halland!
Tre intervjuer, prat med skolbarn, cykling på Kattegattleden och efter en kvällscykling med sällskap hamnade jag hemma hos en följare i Markaryd. Ett ävenyr kan kännetecknas av att när man kliver upp på morgonen har man ingen aning om hur dagen kommer gestalta sig. Det är också detta som är en stor del av tjusningen med att långcykla.Lämnade Veddige lite senare än normalt och började min färd söderut. Strax innan Varberg ser jag en skolgård full med ungdomar som ska ut och cykla. Det är cykeltema som gäller för dagen och jag stannar till. Vad passar bättre än att jag får berätta om min resa och barnen har nog lite svårt att ta in detta förstår jag på alla frågor som kommer efteråt. Kul var det i alla fall.
Strax därefter ringer podradioprogrammet Cykelradion med Thomas Jennebo och Anders Adamson upp mig för en intervju. Jag fortsätter genom Varberg och följer Kattegattleden. Vid Morup kommer jag ikapp en cyklist som känner igen mig och ropar mitt namn. Det är Roland Thunberg från Skövde som jag känner sedan gammalt. Kul att ses!  När jag passerar Falkenberg blir det naturligtvis en tidig lunchpizza på det populära Lilla Napoli. Mmm
Cyklar vidare på Kattegattleden i perfekt cykelväder. Radio P4 Skaraborg ringer upp mig och det blir ytterligare en intervju från vägkanten. På vägen möter jag Rasmus från Borås som är i färd med att göra klassiska Smygehuk -Treriksröset. Jag ger honom lite tips på vägen.
När jag är på väg in i Halmstad möter Radio P4 Halland upp och den tredje intervjun för dagen är ett faktum. Jag korsar rakt igenom Halmstads centrum. Att det pågår studentfirande i staden går inte att ta miste på. Det tutas, hojtas och visslas överallt.
Ut ur staden ser jag att timmarna har rullat på och att det kan bli en sen kväll. Cyklar mot Markaryd på fantastiska cykelvägar genom lummiga bokskogar.
Vid Knärred står följaren Cecilia Håkansson och väntar med hemmagjord rabarbersaft och bullar och vi tar en fikastund vid kyrkan. Cecilia gör mig sedan sällskap.
Ett par mil innan Markaryd möter två gamla bekantskaper till mig upp. Det är Tommy Persson och Torgny Andersson. Vi möttes första gången när vi cyklade på Mallorca för några år sedan.
Tommy mötte mig även för tre år sedan när jag kom cyklandes från Gibraltar och vi hade då en härlig kvällscykling tillsammans över Hallandsåsen.
Vi gör alla sällskap till Markaryd där Tommy bjuder på glass. Klockan börjar bli sen och Osby som ligger två mil bort verkar ha ont om boende. Då dyker följaren Stefan Brink upp som en räddande ängel och erbjuder mig husrum för natten,
Jag får en välbehövlig dusch under tiden som Stefan tillagar en tacos.
Vi avnjuter denna i hans fina uterum och har en trevlig pratstund tillsammans innan det är dags att krypa till kojs efter att nu också passerat 300 mil på min resa.
Det blev en dag jag kommer minnas länge. Lägger man ihop äventyr och cykling så får man äventyrscykling. Så är det!
Ja just det ja, Markaryd ligger i Småland.
21!
Gonatt mina vänner! ”

Jag fortsatte från Markaryd till Osby som ligger i norra Skåne. Det blev bara ett kort besök i detta vårt sydligaste landskap denna gång och snart hade jag passerat gränsen till ”Sveriges trädgård” som ju landskapet Blekinge kallas. Det sista landskapet på vårt svenska fastland att besöka. Via Olofström blev det lunch med några släktingar i hamnen i Karlshamn, innan jag fortsatte färden österut mot Ronneby. Vid Kallinge tar jag riktning mot Kalmar som jag hoppades kunna nå under kvällen. Min moster bor där och min fru hade nu rest dit för att möta mig också, så motivationen var stark. På min väg upp mot Kalmar dyker en följare upp och jag får sällskap en bit upp genom de småländska skogarna. Kvällen är sen när jag svänger in i området där min moster bor och efter 17 dagar på cykelsadeln längtar är också längtan stor att få träffa min fru Liselott som jag vet är på plats där. Men där blir det en överraskning och en totalt oväntad välkomstceremoni, för där väntar även min mamma, syster och svåger med tutor, flaggor och skumpa. Även om jag nu kände mig sliten efter alla milen runt Sverige, så kom ändå energin tillbaka med detta underbara mottagande.

Nu var Sveriges fastland avklarat och nu återstod bara de två öarna Öland och Gotland, som ju är separata landskap, innan min landskapsresa skulle vara fullbordad. Min ursprungliga tanke var att ta cykelbåten (det ju förbjudet att cykla på Ölandsbron) över Kalmarsund och sedan cykla upp till Byxelkrok, för att sedan ta färjan över till Oskarshamn. Det blev dock ändrade planer.
På morgonen på den 17 cykeldagen fick jag en förfrågan från en följare på Öland om att cykla en runda på ön med Färjestadens Motions IF. Jag nappade direkt och det blev en 9-milsrunda på Öland med detta goa gäng som också bjöd mig på fika i Köpingsvik.
Inte nog med att jag fick formidabel guidning av ”cykelkungen” Tomas Larsson (45 Vätternrundor – respekt), för första gången på 330 mil fick jag också ligga på rulle. En härlig känsla.

Efter Öland tillbringade jag ytterligare en natt i Kalmar innan det var dags för resans sista cykeldag, den 18:e i ordningen. Färjan över till Gotland, som ju nu var det enda landskapet som återstod, var bokad från Oskarshamn strax före lunchtid. Liselott och jag befann oss ju i Kalmar eftersom Småland redan var besökt hade jag nu kunnat välja att ta följa med Liselott i bilen upp till Oskarshamn. Men det skulle kännas konstigt så jag valde att ”sy ihop” rutten genom att cykla även de sista återstående milen från Kalmar upp till färjelägret. Därifrån tog jag och Liselott färjan och anlände till Visby på eftermiddagen.
Det var naturligtvis mycket känslor som svallade inom mig när vi för att göra en symbolisk avslutning på landskapsresan, gjorde en cykeltur runt Visby.

Min 350 mil långa Nils Holgersson-resa genom Sveriges alla 25 landskap var nu till ända och nu väntade en veckas semester på Gotland. Även här väntade cykling, men på kanske ett mer avslappnat sätt. Bland annat hade jag och Liselott fantastiskt fina upplevelser när vi under en dag cyklade runt Fårö. Det fantastiska med cykling är nämligen att det kan utföras i många former och i så många olika syften.
För mig innebar det denna gång att jag under 18 dagar fick uppleva hela Sverige genom att besöka alla 25 landskapen. Det mesta av vårt lands variation i form av natur, dialekter osv.
Min landskapsresa blev fantastiskt lyckad och följde planen till nästan punkt och pricka. En anledning var naturligtvis att jag hade tur med vädret, men även i min planering och i mina förberedelser har jag också lyckats mycket bra. Som alltid så infinner sig lite av en tomhet efter ett sådant är stort projekt. Man lägger så stort fokus under lång tid och det kan vara svårt att se bortom målet. Men nu när det har gått en tid och jag kunnat smälta resan, så kan jag bara konstatera att jag fått ännu ett stort minne med mig för resten av livet.
Drömmar ska uppfyllas medans man kan.

Vill ni läsa mer om min landskapsresa eller någon av mina andra långscyklingsprojekt, så finns dagbok och bilder från resorna samlade på www.battremedaren.se under menyval ”Mina långscyklingar”