Hur värderar vi egentligen prestationer?
För knappt två veckor sedan satte 74-årige Björn Suneson sina händer på den gula betongklumpen som är placerad vid Treriksröset. Platsen där Sveriges, Norges och Finlands gränser möts och som samtidigt är Sveriges nordligaste punkt. Björn hade då 40 dagar tidigare startat sin osupporterade långlöpning från Sveriges sydligaste udde Smygehuk. Han har med detta, trots att han har sprungit med en vagn där han förvarat sin packning, sedan 23 Maj löpt totalt 2 200 km och legat på ett dagligt snitt på 54km/dag. Alltså en bra bit över ett maratonlopp varje dag. Känn på den!
En fantastisk prestation som visar att vi klarar mycket mer än vi tror även högre upp i åren. Han visar också att det aldrig är för sent att inte bara ha drömmar, utan att det också med rätt inställning går att uppfylla dem.

Jag har alltid fascinerats av människor som går bortom av vad vi tänker och tror är möjligt. Människor som visar att vi genom rätt inställning klarar så mycket mer än vi tror.
Jag blir då oerhört ödmjuk när jag möter långdistanslöparen Björn Suneson från Stockholm. En man utan stora rubriker, men det han har gjort är så stort så det är svårt att ta in.
Jag får via telefon ett samtal när han just har avlutat sitt Sverigelöp. Ett löp som faktiskt bara är ett i mängden av många fascinerade ensamlöpningar som denne unike 74-åring hittills har genomfört. Senast jag gjorde en intervju med honom var för tre år sedan i hans hem i Stockholm. Han var då just hemkommen efter att ha sprungit kust-till-kust över den amerikanska kontinenten för 7: e (!) gången. Något som ingen annan i världen ens har varit i närheten av.  Han hade då avverkat 524 mil på 97 dagar, vilket innebar ett snitt på 55 km/dag. Han gör detta i tysthet utan några rubriker. I alla fall inte i Sverige. I USA är han betydligt mer känd och har blivit uppmärksammad i TV osv.
För att ytterligare förstå vad Björn är kapabel till kan jag berätta att han ursprungligen kommer från Göteborg och när han för två år sedan skulle hälsa på släktingar i staden sprang han naturligtvis dit från Stockholm. Men som inte det vore nog sprang han hem också.
Ett annat exempel är när jag i fjol berättade för Björn att jag själv skulle genomföra en ”Nils Holgersson-resa” på cykel, vilket innebar att jag skulle cykla 350 mil genom Sveriges alla 25 landskap.
– Vilken bra idé, sa han, den rundan skulle jag vilja springa!
Sagt och gjort efter att jag cyklat, kom Björn springandes med sin löparvagn och genomförde alltså samma resa fast i löparskor.
Vi pratar vi alltså om en 74-åring som springer helt utan support, med all packning knuffandes framför sig i en barnvagn, mer än ett maratonlopp om dagen i det ena långlöpet efter det andra. Lägg där till att Björn även för några år sedan fått diagnosen knäartros och därmed inte borde kunna springa överhuvudtaget, ja då funderar jag på hur vi i Sverige värderar olika prestationer. Går de överhuvudtaget att jämföra?
Inget ont om exempelvis Thomas Ravelli. Han gjorde en fantastisk straffräddning i kvartsfinalen vid fotbolls VM 1994, inget snack om det. Men hur värderar vi denna prestation i förhållande till Björns?
Thomas sitter fortfarande efter 25 år längst fram på idrottsgalan, medan Björn inte ens skulle få frågan om att jobba i garderoben. Kanske anses inte detta vara idrott, för annars borde väl Björn Suneson varje år varit en kandidat till priset ”Åres prestation”.

Björn berättar att hans löpning från Smygehuk gått mycket bra och i princip helt enligt planen. Han har under åren byggt upp en sådan erfarenhet att han ofta inte stöter på så stora överraskningar.
– Varje morgon lägger jag bara händerna på vagnen och då är det precis som att både kropp och huvud går på autopilot, berättar Björn.
Han hade ändå vid detta löpet inte vädergudarna med sig.
– I början av löpet fick han springa mycket i regn och kyla och i slutet av löpet var det istället värmen som han fick kämpa emot.
Detta tillsammans med de ödsliga områdena i nordligaste Sverige och Finland (han sprang de sista tre dagarna på finska sidan), gör att han anser att detta förmodligen är det tuffaste långlöpet han gjort.
– När det inte finns några lunchställen att äta på blir energiintag och återhämtning lidande, menar Björn. Det blir inte alls detsamma när du ska sitta på en stubbe vid sidan av vägen och trycka i dig några mackor, samtidigt som man måste slåss mot mygg och bromsar.
– Annars har det löpmässigt gått mycket bra och sett till prestation i förhållande till ålder är jag mycket nöjd, berättar Björn och öppnar samtidigt för en 8:e kust-till-kust löpning nästa år!
– Ja då är jag 75 och jag funderar då på att starta resan i USA med att springa Boston Maraton eftersom jag är yngst i klassen. Om jag tränar mer snabbhet så hoppas jag kunna placera mig där, volymen tror jag att jag redan har, skrattar Björn.
Jag avslutar samtalet med att fråga honom hur det känns i kroppen efter 40 dagars löpning med ett snitt på 54 km/dag.
– Det kanske kan låta lite kaxigt säger Björn, men jag är faktiskt totalt oberörd.
Så svarar en man som för mig är en levande legend! 🙂