Vi blir bra på det vi tränar
Vi vet ju alla att det är bra att röra på sig. Sedan kommer ofta frågan om vad vi ska träna och hur vi ska träna. Men som jag skrev i inlägget ”Vad är träning?” så är svaret på detta oftast att ”det beror på”.
I media haglar det olika råd och tips på hur vi ska träna, men har vi aldrig funderat på varför vi tränar kan vi ju aldrig veta om det är rätt träning för oss.
Är syftet med vår träning att gå ner i vikt, höja prestationen eller vill vi helt enkelt bara träna för att det känns bra och vi mår bra av det? Det är naturligtvis inga vattentäta skott mellan syftena, för de hänger ihop och oftast ger ”det ena lite av det andra”. Men jag tror ändå att de allra flesta av oss drivs av att på något sätt se en progression i vår träning, det vill säga vi vill se en förbättring i vad vi kan prestera.
Då är det bra att känna till den mest grundläggande principen för all utveckling och förbättring, nämligen den som kallas för specificitetsprincipen. Den innebär att vi helt enkelt ”blir bra på det vi tränar”. Detta gäller inte enbart för fysiska prestationer, utan på de allra flesta områdena i livet. Vill du bli bra på något specifikt, ja då är det just det specifika du ska träna på.
Det innebär alltså att om du till exempel vill bli bra på att spela gitarr, så ska du träna på att spela just gitarr. Vill du bli bra på matematik så plugga matematik osv.
På samma sätt gäller att om du vill bli en snabb löpare på 10 km, ja då borde du i princip enbart träna på att springa 10 km snabbt. Inte 5 km eller 20 km. Och inte heller 10 km långsamt, för då säger ju specificitetsprincipen att du blir bra på att springa 10 km långsamt.
Är det verkligen så enkelt?
Både ja och nej.
Vad vi också behöver känna till är att kroppen alltid eftersträvar en slags ”jämvikt”. Det gör att den försöker anpassa sig till att utföra exakt det du tränar på, varken mer eller mindre.
Det innebär därför att när du uppnått en viss nivå som du tränat för, så blir du inte bättre utan att det sker någon form av förändring.
Jag kan ge ett exempel:
Du har en träningsrunda som du springer 3 gånger i veckan i för dig medelhög fart. Som nybörjare kommer du snabbt att förbättra dig på denna runda, men ju mer du håller på desto mer avtar förbättringstakten och till slut kommer du till en nivå då du inte förbättrar dig längre.
Du har då enligt specificeringsprincipen blivit tillräckligt bra att springa just denna runda i just den farten. Försöker du höja tempot eller springa lite längre, så blir det jobbigt för det är inte kroppen inställd på. Kroppen ”är nöjd” med att ha hittat sin jämvikt och det spelar ingen roll om du fortsätter i åratal med din runda, så länge du inte gör någon förändring kommer du heller inte att kunna åstadkomma någon förbättring. Och det är ju inte heller säkert att du vill. Du kanske är nöjd och trivs bra med detta, och då är det ju bara att fortsätta.
Men om du känner att du kommit till ett läge där utvecklingen still och du vill ta nästa steg i din utveckling, ja då behöver du utmana kroppen med nya belastningar. Det innebär att du på något sätt behöver höja träningsvolymen för att få ytterligare progression.
Som jag skrev i inlägget ”Vi blir sämre när vi tränar” finns det tre sätt att höja sin träningsvolym på.
- Ökad frekvens – träna oftare
- Ökad längd – träna längre pass
- Ökad intensitet – höja belastningen/intensiteten på passen
Dock är det så att ju mer träningsvolymen höjs, desto svårare blir det att upprätthålla specificitetsprincipen eftersom du då riskerar att bli sliten både fysiskt och mentalt och då sker inga förbättringar utan istället kan det bli motsatt effekt.
Därför behöver du i detta läge ändra ditt träningsupplägg och börja variera träningen.
Hur du kan göra detta är något jag kommer återkomma till.