Efter att jag nu så sakteliga återgår till ett mer ”normalt” liv så är dags att också sätta punkt på för det äventyr som jag varit om genom min Sverigeresa. Mycket av resan finns ju rapporterad på denna sida i form av både rapporter och bilder, men jag vill ändå knyta ihop tankar och känslor genom en liten summering av mina upplevelser. Tanken på att cykla från Treriksröset till Skövde växte fram under senare delen av Maj och när jag väl bestämt mig var det ganska snabba ryck. Från den dagen jag bestämde mig till att jag och min cykel lyfte från Landvetter tog det ungefär två veckor. Utöver en liten träningstrip med fullpackad cykel till Karlsborg tur och retur, hade jag egentligen ingen erfarenhet alls av dylika strapatser. Så som sig bör var det med lite pirr i magen som begav mig av. Efter flyg med cykeln till Tromsö och bussresan till finska Kilpisjärvi, var det en nästan kuslig känsla då jag såg bussen försvinna bort samtidigt som jag stod där ensam med min cykel i ett öde snöbetäckt landskap. Byn visade sig bestå endast av några enstaka hus och jag såg inte en människa någonstans. Jag hörde vinden susa och vårens smältvatten som forsade men i övrigt var det dödstyst. Vad har jag gett mig in på? Här hade jag då också blivit lite tagen på sängen. Att det inte skulle vara någon ”walk in the park” in till Treriksröset 11 km in i ödemarken var jag naturligtvis förberedd på. Dock hade jag nog underskattat hur liten man blir där uppe där det är naturen som styr människors levnadsvillkor. Trots ett envist försök att nå röset var jag redan efter en knapp timme tillbaka på ruta ett, dyngsur ända upp till midjan. Besegrad av naturen. Efter att jag via telefon fått kontakt med den person som brukar hjälpa vandrare sommartid med att ta sig dit, fick jag ganska klart för mig vad han både tyckte och tänkte om en vilsen Skövdebos så kallade vandringsförsök denna tid på året. Vintertid snöskoter eller skidor och sommartid vandring. Men nu? Glöm det! Ok, dags att börja cykla söderut då. Eller? Lite småbesviken stod jag och funderade. Jag skulle banne mej i alla fall se till att jag garanterat startade ovanför (läs Norr om) Sverige i alla fall. Sagt och gjort trampade jag därför först ca 2 km norrut för att därefter gör 180 grader helt om. Måndagen den 2 Juni kl 13 startade så min lilla oförglömliga cykeltur som skulle ta mig genom hela Sverige. Resan mot Skövde var påbörjad. Första dagsetappen på den finska sidan av Torne älv ner mot Karesouando, skulle visa sig bli en stark naturupplevelse. Mäktigt att susa fram genom detta vilda och lite kala landskap med bara lite renars sällskap. Ganska snart förbyttes detta vintriga landskap till sommar och redan den andra dagen då jag cyklade in på den svenska sidan av älven och ner i Tornedalen låg kvicksilvret på dryga 25 grader. Från vinter till högsommar på en cykeldag med andra ord. Det svenska skoglandskapet började då också allt mer sätta sin prägel på min omgivning. Små byar passerades och jag undrade vad sysslar folk men här uppe. Förmodligen handlar det mycket om renskötsel. I hela konceptet med denna resa skulle det också ingå att ta mycket bilder och vara kontaktsökande gentemot lokalbefolkning. Det hade jag bestämt mig för. Så när jag stötte på folk utmed vägen, inne i affärer, matställen eller fik så försökte jag få mig en liten pratstund. Och tro mig, norrlänningar är inte alltid så fåordiga som man kanske tror, utan nästan tvärtom ibland. De tar sig tid och alla sådana småstunder med människor har varit något som ytterligare berikat denna resa ner genom landet. Vidare söderut så tilltar de djupa skogarna och det har varit många timmar där det bara varit jag, cykeln och skogarna. En del kan säkert tycka att detta låter tråkigt, men jag har aldrig känt det så. Tvärtom så har jag njutit av dessa stunder. Frihetskänsla! Man stannar till när man vill eller ser något fint ställe och kanske tar en fika. Ibland har jag lagt mig och tagit en liten tupplur mitt på dagen. Jag hade tur med det högtrycksbetonade vädret första veckan uppe i norra Sverige. Och det skall sägas att det har betytt mycket för att det skulle bli en positiv upplevelse. Hur det skulle varit annars bryr jag mig inte om att spekulera i, för det har jag ju aldrig varit med om. Jag landade tidigt i dagsetapper på ca 15 mil, vilket kändes lagom för mig. Det innebar allt som oftast att jag började cykla vid 7 tiden på morgonen till 7 tiden på kvällen. 15 mil på 12 timmar innebar att jag hade gott om tid för raster, måltider och eventuella andra spontana avstickare. Detta gjorde också att jag orkade hålla igång hela dagar, både mentalt och rent fysiskt. Om man nu skall prata om problem så var det väl lite ovanan i början som gjorde att jag hade lite skavanker, men tex sadelbytet i Gällivare och annan kurering gjorde susen och allteftersom dagarna gick var det precis som att kroppen svarade till mig: Sköter du om mig så ställer jag upp varje dag! Mellanlandningen i Östersund kändes som en milstolpe för mig av flera skäl. 100 milsgränsen passerades, halva Sverige hade cyklats och jag hade ju ett speciellt förhållande till staden då jag senast var där för 30 år sedan och gjorde min militärtjänstgöring under 10 månader.

Jag hade ju som sagt ingen egentlig tidigare erfarenhet av långfärdscykling och nu började jag förstå att detta går ju mycket bättre än väntat. Jag ville ju vara hemma till den 18/6 då min dotter Lisa skulle landa i Sverige efter nästan ett års utlandsstudier i Madrid. Men nu började jag inse att det skulle funka att ta hela vägen ner till Smygehuk om det fortsatte så här. Och det gjorde det. Så tanken växte fram och när Radio Skaraborg ringde upp mig strax innan Orsa så bestämde jag mig för att avslöja mina tankar. Skövde skulle inte bli slutdestinationen, utan nu skulle jag klippa hela Sverige. Man ser så mycket mer när man cyklar jämfört med när man åker bil. Man tittar sig omkring och man hör naturens ljud i form av till exempel fågelläten. Man tittar in i trädgårdar, man ser folk och undrar hur dessa människors vardag ser ut. Det är också så lätt att stanna till och föreviga upplevelser genom att ta ett fotografi. Därför rekommenderar jag gärna till andra att prova touring cykling eller någon form av cykelsemester. Alla kan göra det. Det handlar ju bara om hur långa etapper man väljer att göra. Välkomnandet i Skövde var härligt. Radio Skaraborg väntade på mig i Tidan, bilar tutade, min fru stod och gav mig en välkomstspuss i Väring och strax innan Skövde hade två av mina barndomskamrater mött upp för att ge mig cykeleskort in sista biten mot Daggkåpevägen. Hemma! Efter en återhämtningsdag och två nätter i egen säng gav jag mig iväg tidigt mot Smygehuk samma lördag som Vätternrundan gick. Varför vet jag inte men ibland får man bara för sig saker. Kanske vill man ge sig själv små sporrar för att ge extra krydda åt tillvaron. I vilket fall gjorde beslutet att göra en egen Vätternrunda samma dag som alla andra, att jag sent på kvällen efter 30 mil när jag rullade in i Osby för första gången på resan kände mig väldigt trött. Både mentalt och fysiskt. Men det var det fan värt! Näst sista dagen valde jag småvägar ner genom östra Skåne ner mot Österlen. Vädret var toppen och denna dag kommer att förbli oförglömlig. Så otroligt vackert. Är det så att Sverige är som vackrast där det börjar och där det slutar? På olika sätt naturligtvis. I Skåne är det människan som har format naturen, medan högst upp i Sameland är det naturen som har format människan. Känslan vid inflygningen mot Smygehuk den 16/6 var obeskrivlig. Vill ju inte sluta cykla, men ändå så jäkla gött att komma fram. Slutmålet var nått och detta skulle bannemej firas. En flaska Kiviks äppelcider hade inhandlats på vägen tillsammans med ett antal plastglas och blågula balonger. Jag samlade ihop alla personer jag såg runt udden och tillsammans höjde vi våra glas i en stor j-a ciderskål. Sverige var intaget på 13 dagar och 23 timmar. Releasen av Nils Holgersson 2.0 var avklarad. Gränser för vad jag trodde var möjligt för både kropp och knopp hade sprängts. Insikten av att man kan klara så mycket mer än man tror med rätt inställning var påtagbar

Sverigeresan var fullbordad! Check!!!

Tusen tack till alla som stöttat mig på färden

/Stefan